små tankar en onsdagsförmiddag
Har gått och funderat över lite random saker såhär på förmiddagen:
1) om man kokar sex koppar kaffe... måste man dricka upp dem då?
2) har jag inbillat mig att det knackade någonstans vid halv nio imorse och att det sedan var någon inne i lägenheten en timme senare?
3) jag har världens cravings för kladdkaka, måste man ha grädde till det eller räcker det med att frossa i chokladen?
4) kan man ha träningsvärk i handryggen?
Vissa saker kan jag ge mig själv ett halvt svar på iaf:
1) njäe, men eftersom jag känner mig själv så kommer jag dricka upp allt och sedan ångra mig bittert när jag blir yr (att jag vet om det kommer inte stoppa mig, nej).
2) tydligen, emmeli är ju här på snabbesök och ingen har varit inne i lägenheten enligt henne. Scary, jag måste verkligen ha varit halvsovande!
3) det får räcka med chokladen, visserligen ska jag göra den ikväll så jag kan ju stanna till på maxi. Men jag har en känsla att det socker jag behöver, inte fett.
4) jag antar det, för det är enda förklaringen jag har till varför min handrygg (och hela armen för den delen) gör ont.
Dag 26: mina rädslor
Jag bär på ganska många rädslor nämligen, de flesta ganska vanliga faktiskt. Den största är:
jag är rädd för att förlora de jag älskar och står nära. Jag provade på det förra året och jag höll på att gå i bitar (håller på att gå i bitar fortfarande), det är inget jag någonsin vill uppleva igen (fåfängt hopp? Naivt?). Jag är oxå rädd att det ska hända hemska saker med de jag älskar givetvis men det är den totala frånvaron som skrämmer mig mest.
Jag är rädd för ensamhet; jag hatar att vara ensam och jag får panik vid tanken. Jag trivs ganska bra med mig själv men tanken på att inte ha någon att knacka på hos när jag är trött på mig själv skrämmer skiten ur mig. Därav den stora vuxen-ångesten, vad ska jag göra utan Emmeli?
Jag är rädd för att inte kunna bli ordentligt kär. Jag har aldrig varit det har jag kommit fram till. Jag vill tro att jag inte har träffat någon som har lyckats locka fram riktiga känslor ur mig men tänk om jag bara är inkapabel? Skrämmande tanke.
Dag 25: ett första...
...armbrott av sammanlagt fyra. Det var sommaren innan första klass, runt nationaldagen någon gång, jag och Emelie satt ute och gungade på dagis (fritids?). Som vanligt hoppade hon av gungan i hög fart och för en gångs skull så gjorde jag detsamma.
Dumt.
Mycket dumt. Jag måste ha landat med armen under hela mig för det gjorde ont när jag landade. Riktigt ont. Emelie fick panik och sprang efter fröken. Det är länge sedan och minnet är lite blurrigt men jag vet att en killkompis (Pelle) skämtade om att de hade ringt ambulans vilket jag tyckte var lite fånigt. Det var en arm och det gjorde verkligen inte såå ont.
Mamma kom och hämtade mig, inte ambulans tack och lov, och på sjukhuset konstaterades det en spricka i handleden. Fem veckor i gips under sommaren. Kul. Men jag överlevde och bröt näsan på samma dag ett år senare. Dålig karma på det? Jupp.
Dag 24: det här får mig att gråta
Men visst kan jag gråta, jag behöver bara samla på mig tillräckligt många saker att gråta för om jag ska lyckas. Oftast är det alltså en kombination snarare än en enskild sak, har jag nått min punkt för vad jag klarar av så kan jag gråta till extreme home makeover till och med :)
Jag kan gråta av smärta (men då ska det vara mycket smärta, jag har för guds skull brutit armen utan att gråta), jag kan gråta av sorg (men inte så ofta som jag hade velat, tårar forsar nästan aldrig hos mig, jag har inte ett så stort lager), jag kan gråta av brustet hjärta (men det har hänt med sammanlagt två pojkar och varade inte så länge) och jag kan gråta av ilska (men då ska jag bli riktigt arg, det händer inte så ofta som man kan tro).
Det jag oftast gråter av är faktiskt medlidande, jag har svårt att se andra gråta och vara ledsna utan att bli tårögd själv. Lustigt att jag kan gråta för andra men inte för mig själv?
Dag 23: det här får mig att må bättre
Min familj, mina vänner, pucko-vovven, en bra bok, en bra film, en bra serie, att motionera and so on and so on.
Problemet är att det krävs olika saker vid olika tillfällen, är jag i ett måttligt behov av uppmuntran då räcker det kanske bara med en bok, är behovet lite större kan mina vänner vara precis vad jag behöver och är behovet stort så är min familj det jag behöver. Sedan ibland finns det ingen bot utan då behöver jag bara mig själv, det finns tillfällen då ingen annan kan hjälpa mig utan jag måste hjälpa mig själv.
Sedan är det ju att förutom olika nivåer på uppmuntran finns det ju oxå olika versioner av vad jag lider av. Är jag frustrerad är träning det bästa, är jag sorgsen är mamma eller jag själv bäst, är jag arg kan det vara bra med lyssnande och stödjande vänner osv.
Just idag hade jag behövt träna och prata av mig samtidigt. Vilket humör att vara på, va?
Dag 22: det här upprör mig
Och då måste vi givetvis definiera korkad, mitt begrepp är väldigt vitt nämligen. Folk som är korkade kan nämligen vara: elaka, egoistiska, oärliga, inkompetenta och faktiskt korkade. Bland annat.
Anledningen till att korkade människor i trafiken upprör mig är för att det blir farligt. Riktigt farligt, de har bara koll på sin egen bil och har inte den blekaste aning om vad som händer bakom, framför eller jämsides. Det är de som inte kan köra ordentligt i en rondell, kan inte läsa skyltar och inte hålla hastigheten vid normalt väglag. Kan du inte hålla hastigheten så ska du inte vara ute på vägarna helt enkelt för då är du inte kapabel att hantera ditt fordon korrekt. Punkt.
Sedan finns det sådant lite mer världsligt som upprör mig såsom krig, svält, ond bråd död men det här är kanske lite lättare att relatera till och faktiskt sådant jag flippar över dagligen :)
Dag 21: ett annat ögonblick
det är ögonblicken tillsammans med min familj under våra fredagsmiddagar. Då är jag så tillfreds under de där middagarna att det är löjligt. Vi är lite italienska på det sättet; vi gillar vår mat, vi gillar att sitta länge och äta, prata och bara umgås.
Det har alltid varit vårt starkaste sätt att knyta an till varandra. Det har varit väldigt viktigt med familjen och middagarna, vi har ätit tillsammans så ofta vi bara kan, även på vardagarna, för vi i familjen anser det viktigt med att umgås och få höra vad som händer med de andra familjemedlemmarna.
Att pappas mat dessutom är så god att man vill dö bara lite hjälper ju lite. Det är lättare att äta i en evighet om maten är god ;D
Det är ju inget ögonblick egentligen utan väldigt många ögonblick under väldigt många år men det är väldigt viktigt för mig och min familj.
Dag 20: den här månaden
Den fjärde kommer Fredrik hem och jag tänkte kidnappa honom så jag kan bli uppdaterad om vad som har hänt honom det här halvåret vi har varit ifrån varandra. Måste ju titta på en jäkla massa film tillsammans med honom och Alle dessutom. Det är väl typ vad som händer fram till jag ska tillbaka till Halmstad: jag ska umgås med familjen, måla väggar, översocialisera mig med Fredrik och Alle och Lizze om hon är kvar och sedan inte så mycket mer.
Någon gång i mitten av januari åker jag tillbaka till Halmstad, där ska jag utmana Hampus i en tävling i envishet (jag kommer vinna. Jag har insett att mitt tålamod suger men envis är jag fan!) och sedan gå en vecka i skolan. För att inte tala om all film jag måste se, har missat massor!
Den 21:a januari har jag, Elin och Lizze bestämt att det ska vara världens fest (typ: nu har sista terminen börjat och vi måste ta tag i vårt festande!) och sedan den 22:a åker jag, Elin och Emmeli till Bad Gastein!!!
Så sjukt bra månad! Två dagar i skolan sammanlagt, resten är leeeeeeedigt!
Dag 19: det här ångrar jag
Visst kan jag ångra dumma saker jag har gjort på fyllan eller så men det finns inget sådär som jag kan komma på. Och det känns skönt. Riktigt skönt.
Dag 18: min favoritfödelsedag
Där har jag min perfekta; min 18-årsdag. Det är nog en av de mest lyckade födelsedagarna någonsin...
som alla vet så var jag en liten ängel och drack därför inte innan min 18-årsdag. Eller ängel och ängel, jag är smålänning och hade ingen större lust att betala körkortet alldeles själv helt enkelt. Men tillbaka till saken; på min födelsedag var ju första gången jag festade på riktigt och det var så passande att det råkade vara en fredag.
Det råkade oxå vara avslutande dagen av vår nollning av ettorna. Så innan vi faktiskt började festa såg vi till att ett gäng nollor blev ettor.
Jag och min vapendragare, Sofie, drog tidigare, hem till mig. Stekte hamburgare och började dricka. Jag hade lite förfest och sedan gick vi ut.
Anledningen till varför en ganska ordinär utgång är min favoritfödelsedag? För att jag aldrig någonsin har lyckats få ett så perfekt rus igen eller haft det så roligt på utestället. Varenda människa som var med den kvällen intygar att det faktiskt var den roligaste utekvällen någonsin. Jag och Sofie shotade i baren, Elin (som ännu inte hade fyllt) dök upp på dansgolvet och shakade ass med oss, Fredrik och Mikke dök upp glada i hatten och på ett underbart humör.
Sedan att förfesten hemma var lyckad hjälper det hela, jag hade mamma att skratta så hon grät (hon fick, utan att överdriva, lägga sig på golvet för att kunna få någon luft) när jag lyckades öppna popcorn-påsen lite vildsint och några popcorn flög och landade rakt ner i Sofies urringning. Hon skrek och studsade när hon försökte få bort de varma pocornen, mamma skrattade och jag bara stod som ett fån ;)
Hela universum ville att min födelsedag skulle bli grym helt enkelt. Jag tackar och bockar för den födelsedagen, tack universum! :D
Jag (Olinda) och Sofie några månader efter min födelsedag, dec -06
Dag 17: mitt favoritminne
Kan väl ta ett från någon av mina resor, för det är när jag resor som jag är fantastiskt nöjd. Att få upptäcka lite nytt och bara ligga i solen en stund.
Utanför Faro finns det en ö, Ilha do Farol, som nås antingen genom en bro eller genom båt som går genom mellan sandöarna. Ilha do Farol är oxå en sandö, inga bilar är tillåtna ute på ön vilket gör att gatorna är smala som tusan och de små vitrappade husen är så söta att jag ville köpa ett där på stående fot. Det står grillar på nästan varje liten tomt och vid lunchtid luktar det så gott av grillade sardiner och annan nyfångad fisk att det är som att lukta lite på himmelriket.
När vi var där var värmen som en klubba i ansiktet, luften var så torr att det nästan var jobbigt att andas ibland, att promenera mer än en kilometer var nästan fysiskt omöjligt. Men himlen var klarblå och vattnet var lika blått som det var varmt.
När vi blev hungriga - eller fick halvt värmeslag - gick vi bort till den lilla strandbaren; där fanns det skugga, sangria för 3 €, tosta mistas och Bob Marley i högtalarna. Behöver jag berätta att det verkligen var som en liten del av himmelriket att sitta där med cola, dela på en sangria, få äta det som jag förknippar Portugal så starkt med att det är sanslöst och bara inte göra något alls. Kanske springa ner till stranden nedanför och hoppa i Atlantens vågor eller kanske köpa en caipirinha för några få euro och definitivt bara njuta.
Jag ska tillbaka till Faro snart hoppas jag och då ska jag äta grillade sardiner, dricka vin, äta kyckling och uppleva allt som Portugal är för mig igen.
Dag 16: min första kyss
alltså. Tomas och jag bodde i samma korridor, vi var kompisar och inte så mycket mer. Trodde jag. Men efter en utekväll traskade vi hemåt tillsammans, sa godnatt och jag gick och la mig. Helt plötsligt väcks jag av att det knackar på dörren, lite smått yrvaken och i morgonrocken öppnar jag. Tomas står utanför, säger inte ett ord utan ger mig bara en sådan kyss att jag helt tappar andan.
Och sedan med ett "godnatt" och ett litet leende vänder han på klacken och går in och lägger sig. Ni kanske kan höra mina tankar: "vad i helvetes jävlar i fasiken var det där?!" ungefär. Fast med fler svärord kanske haha.
Det var ju ganska uppenbart vad han menade med det men det tog mig ändå en vecka att fatta att det kanske var min tur att ta ett intiativ. Men sedan så. Jag har aldrig blivit anklagad för att vara smart när det gäller allt som har med kärlek, raggning, flirtande och allt däremellan att göra helt enkelt men en sak vet jag: det där fick jag mig iaf att fatta! ;D
Nu ska jag se på Robin Hood - prince of thieves och förhoppningsvis äta något onyttigt! :D
Dag 15: mina drömmar
Har jag inga drömmar? Mjo, det har jag ju. Men... inga definierade drömmar. Visst, jag vill ha hund, hus, Honom och allt det där men det är ingen dröm sådär. Jag vet att jag klarar mig utan det, jag vet att jag har ett skyddsnät som är så tätt att jag skulle kunna hoppa ett fallskärmshopp utan fallskärmen utan att skada mig, bildligt talat.
Jag vill bli lycklig. Räcker det som dröm? Det är nog det enda jag har, visst jag vill bli klar med utbildningen, bygga mitt eget hus och så vidare men det känns så banalt, det är ju inte det som spelar någon roll i livet egentligen. Lyckan är det enda jag har svårt att klara mig utan helt enkelt.
Dag 14: jag beundrar
ärlighet. Jag beundrar ärlighet. Inte den råa, elaka ärligheten, som bara är ute efter att skada. För det är ju inte ärlighet egentligen, det är bara onödigt. Nej, den ärligheten jag pratar om är den som får folk att ställa sig upp för vad de tror på, säga vad de tycker och strunta i konsekvenserna eller vad man "borde" göra.
Jag beundrar ärlighet för det är vad jag behöver, jag behöver raka människor, utan baktankar eller dolda agendor, runt mig. Människor som jag kan lita på; för, utan ärlighet, hur i hela friden kan man veta vilka människor som döljer sig bakom maskerna?
Jag beundrar ärlighet för varje människa som jag håller nära besitter den egenskapen.
Dag 13: Den här veckan
Imorn är det julafton! (:D) Det innebär massor med mat, umgås med familjen, spela spel och titta på film. Det det inte innebär är Kalle Anka nuförtiden. Tack och lov.
Juldagen är lika med fest! Förhoppningsvis hinner jag träffa Elin och åka lite pulka ovanpå det, eller innan det kanske. Festa ska vi göra hemma hos Jocke (som inte är där för att han ska basta) och sedan på Slivers (nyöppnade inne på Harrys).
På annandag jul tänkte jag inte vara bakis för Emils föräldrar kommer över på kroppkake-middag vilket innebär att jag måste hjälpa till att göra dem. Vilket i sin tur innebär att skala sisådär 10 kg potatis. Inte en bra tidpunkt att vara bakis ;)
På måndag ska jag, Elin, Lizze och Karin till Kristianstad. Tänkte shoppa lite på mellandagsrean (eller inte jag men de andra) och crasha Lisas och Emils lägenhet :)
Resten av dagarna är inte lika bestämt... förutom nästa torsdag för då ska jag (och ovannämnda tjejer) till Halmstad och ladda upp inför nyår.
Grym vecka som sagt! :D Nu ska jag sova! Godnatt!
Dag 12: I min handväska
Men det finns vid ett tillfälle då jag faktiskt alltid har handväska nästan; vid utgång på krogen. Då brukar en liten mini-handväska få följa med. Och eftersom den är mini brukar jag inte kunna trycka in så mycket: plånbok (gärna nedbantad eftersom jag har sjutusen kort och sextusenniohundranittioåtta av dem är totalt onödiga), mobil, nycklar och läppglans av något slag och tuggummi givetvis. Det är typ allt som får plats och mer vill jag inte gärna släpa på :)
Dag 11: Mina syskon
Jag har ju faktiskt bara ett syskon, Lisa (går oxå under namnen Pluttis och Petite). Min underbara lillasyster, hon är av mina bästa vänner men vår uppväxt kantades av bråk, dispyter och regelrätta slagsmål. Slagsmålen blev färre för att sedan försvinna helt, bråken minskade i storlek och dispyterna blev till diskussioner och på något sätt blev både hon och jag vuxna tillsammans.
Min syster är ett litet geni; hon har en förståelse för matte och språk som jag saknar, det enda ämnet jag egentligen kan tävla mot henne är i svenska. Hon är stark, hon säger vad hon tycker och viker inte undan om det är något som är orättvist. Jag beundrar henne för den mentala styrkan, förmågan att ta plats och inte skämmas för mycket här i livet.
Vi är lika lika varandra som vi är olika varandra, det gör att vi kramas lika mycket som vi bråkar (eller "diskuterar" som det heter när man är vuxen).
Hon är, och kommer alltid förbli, min lillasyster, min Petite. Trots att hon på så många sätt är mer vuxen än mig just nu. Det spelar ingen roll om hon är starkare, har fler vuxenpoäng eller längre utbildning, hon är minstingen i familjen och jag vet att jag kommer göra vad som helst för att skydda henne.
För henne skulle jag kunna flytta berg.
Dag 10: En önskan
Därför är min önskan just idag fruktansvärt banal; jag önskar nämligen att frisören jag ska till om en knapp halvtimme kan göra något åt det jag brukar kalla för hår. Det är så sjukt tråkigt att aldrig få något som överhuvudtaget kan liknas vid en frisyr så jag har beställt tid för en luggkonsultation.
Även om hon inte skulle rekommendera något klipp så får hon nog klippa lite ändå med tanke på psykbrytet jag hade för ett par veckor sedan där jag klippte luggen själv. Jag har gjort smartare saker i mina dagar... men det blev så inte fruktansvärt som det kunde ha blivit iaf :P
Nu ska jag sätta på mig lite vettiga kläder, kan ju inte springa runt i Asarum i bara långkalsongerna (även om det är fantastiskt snygga sådana!) Toodles!
Nyklippt och mörkhårig -07. Någon skillnad i frisyr?? Knappast. Boring!!
Dag 09: Min tro
Jag har min enga tro, innan Emelies död var den inte så närvarande, men något förändrades det där ögonblicket jag beskrev nedan. Helt plötsligt var döden alldeles för närvarande och jag var inte riktigt belåten med det mörker som jag tänkt på döden som innan. Änglarna blev mitt nya, det ger mig hopp att hon på något sätt är den ängel hon förtjänar att vara. Hon är inte borta utan någonstans i min närhet.
Den lilla ängeln av ametist runt min nacke är en gåva från Emelies mamma (föräldrar) och är min följeslagare. Eller som det står på ett av mina andra halsband: änglar finns.
Det tror jag på, jag har min egna, högst personliga, religion helt enkelt. En religion utan några regler utan bara med en gnutta av hopp.
Dag 08: Ett ögonblick
det började som en helt vanlig dag i våras; jag och emmeli var i skolan och när vi kom hem hade hennes Daniel fixat lunch åt oss. Under lunchen ringer Elin, i totalt upplösningstillstånd, och börjar babbla om en viss blogg och hur många syskon just den här bloggaren har. Sex stycken meddelar jag henne. "Ett av dem har tagit sitt liv" säger Elin.
I ungefär den sekunden börjar den sjunkande känslan i magen men jag behåller ett relativt lugn utåt sett. Tar djupa, lugnande andetag och meddelar att jag ringer upp en kompis, Nea, för att extrakolla vem det är medan jag sätter igång datorn för att se vad det egentligen står i det där förbannade blogginlägget.
Eftersom min dator är min dator så tar det ett århundrade att få igång den och Nea svarar inte. Den lugna känslan blir allt svårare att behålla för varje sekund som går och när jag väl ser blogginlägget har en av mina värsta mardrömmar besannats. Så väl som jag känner igen den där ängeln av glas, hur många gånger har jag inte sett den? Hur många dagar, nätter har jag inte spenderat i dess närhet? Men jag vägrar tro och ringer istället upp Fredrik, som i sin tur har kommenterat och därmed vet.
Ungefär här blir det ett töcken igen. Jag vet inte vad jag sa, bara att jag måste ha skrikit rakt ut, jag vet att jag gick i cirklar med armarna runt min kropp medan jag försökte få rätsida på det Fredrik sa; japp, min Emelie var död. Min allra äldsta vän, en människa jag har känt sedan jag var 1 år gammal, en människa jag hade smsat senast tre dagar tidigare och sagt att jag saknade henne.
Ett av de svåraste samtalen jag någonsin har behövt ringa är det till Elin, jag satt med emmeli och Daniel i min närhet. Människor jag kunde klamra mig fast vid för att inte totalt falla sönder, Elin satt ensam i Lund. 20 min från sin tvillingsyster och 1 och 45 från resten av sin familj. Vem skulle hon hålla i?
Jag spelar upp det där ögonblicket i mitt huvud gång på gång, det vill inte försvinna och känner bismaken av samma ångest som jag kände då. Och saknaden blir bara större för varje dag. Inte heller den vill försvinna eller avta. Mina tankar vandrar till min Emelie, min bästa vän under så många år, varje dag. Och det gör fortfarande så ont, som om smärtan inte avtar den heller.
lisberg -07. Mycket kärlek till dig, vart du än är.