Dag 08: Ett ögonblick
Jag har lite svårt att sätta fingret på ett speciellt ögonblick i livet... det mesta är töcken. Men det som framstår bland de andra är inte ett särskilt positivt ögonblick så, med varning för allvarlig deppighet från min sida, kan jag berätta om det värsta ögonblick jag någonsin har varit med om i mitt 22-åriga liv;
det började som en helt vanlig dag i våras; jag och emmeli var i skolan och när vi kom hem hade hennes Daniel fixat lunch åt oss. Under lunchen ringer Elin, i totalt upplösningstillstånd, och börjar babbla om en viss blogg och hur många syskon just den här bloggaren har. Sex stycken meddelar jag henne. "Ett av dem har tagit sitt liv" säger Elin.
I ungefär den sekunden börjar den sjunkande känslan i magen men jag behåller ett relativt lugn utåt sett. Tar djupa, lugnande andetag och meddelar att jag ringer upp en kompis, Nea, för att extrakolla vem det är medan jag sätter igång datorn för att se vad det egentligen står i det där förbannade blogginlägget.
Eftersom min dator är min dator så tar det ett århundrade att få igång den och Nea svarar inte. Den lugna känslan blir allt svårare att behålla för varje sekund som går och när jag väl ser blogginlägget har en av mina värsta mardrömmar besannats. Så väl som jag känner igen den där ängeln av glas, hur många gånger har jag inte sett den? Hur många dagar, nätter har jag inte spenderat i dess närhet? Men jag vägrar tro och ringer istället upp Fredrik, som i sin tur har kommenterat och därmed vet.
Ungefär här blir det ett töcken igen. Jag vet inte vad jag sa, bara att jag måste ha skrikit rakt ut, jag vet att jag gick i cirklar med armarna runt min kropp medan jag försökte få rätsida på det Fredrik sa; japp, min Emelie var död. Min allra äldsta vän, en människa jag har känt sedan jag var 1 år gammal, en människa jag hade smsat senast tre dagar tidigare och sagt att jag saknade henne.
Ett av de svåraste samtalen jag någonsin har behövt ringa är det till Elin, jag satt med emmeli och Daniel i min närhet. Människor jag kunde klamra mig fast vid för att inte totalt falla sönder, Elin satt ensam i Lund. 20 min från sin tvillingsyster och 1 och 45 från resten av sin familj. Vem skulle hon hålla i?
Jag spelar upp det där ögonblicket i mitt huvud gång på gång, det vill inte försvinna och känner bismaken av samma ångest som jag kände då. Och saknaden blir bara större för varje dag. Inte heller den vill försvinna eller avta. Mina tankar vandrar till min Emelie, min bästa vän under så många år, varje dag. Och det gör fortfarande så ont, som om smärtan inte avtar den heller.
lisberg -07. Mycket kärlek till dig, vart du än är.
det började som en helt vanlig dag i våras; jag och emmeli var i skolan och när vi kom hem hade hennes Daniel fixat lunch åt oss. Under lunchen ringer Elin, i totalt upplösningstillstånd, och börjar babbla om en viss blogg och hur många syskon just den här bloggaren har. Sex stycken meddelar jag henne. "Ett av dem har tagit sitt liv" säger Elin.
I ungefär den sekunden börjar den sjunkande känslan i magen men jag behåller ett relativt lugn utåt sett. Tar djupa, lugnande andetag och meddelar att jag ringer upp en kompis, Nea, för att extrakolla vem det är medan jag sätter igång datorn för att se vad det egentligen står i det där förbannade blogginlägget.
Eftersom min dator är min dator så tar det ett århundrade att få igång den och Nea svarar inte. Den lugna känslan blir allt svårare att behålla för varje sekund som går och när jag väl ser blogginlägget har en av mina värsta mardrömmar besannats. Så väl som jag känner igen den där ängeln av glas, hur många gånger har jag inte sett den? Hur många dagar, nätter har jag inte spenderat i dess närhet? Men jag vägrar tro och ringer istället upp Fredrik, som i sin tur har kommenterat och därmed vet.
Ungefär här blir det ett töcken igen. Jag vet inte vad jag sa, bara att jag måste ha skrikit rakt ut, jag vet att jag gick i cirklar med armarna runt min kropp medan jag försökte få rätsida på det Fredrik sa; japp, min Emelie var död. Min allra äldsta vän, en människa jag har känt sedan jag var 1 år gammal, en människa jag hade smsat senast tre dagar tidigare och sagt att jag saknade henne.
Ett av de svåraste samtalen jag någonsin har behövt ringa är det till Elin, jag satt med emmeli och Daniel i min närhet. Människor jag kunde klamra mig fast vid för att inte totalt falla sönder, Elin satt ensam i Lund. 20 min från sin tvillingsyster och 1 och 45 från resten av sin familj. Vem skulle hon hålla i?
Jag spelar upp det där ögonblicket i mitt huvud gång på gång, det vill inte försvinna och känner bismaken av samma ångest som jag kände då. Och saknaden blir bara större för varje dag. Inte heller den vill försvinna eller avta. Mina tankar vandrar till min Emelie, min bästa vän under så många år, varje dag. Och det gör fortfarande så ont, som om smärtan inte avtar den heller.
lisberg -07. Mycket kärlek till dig, vart du än är.
Kommentarer
Trackback