djenns

Nu pratar vi alltså rädslor och inte fobier (det hade blivit ett kort inlägg om mina fobier: jag har inga.) vilket gör att det blir ett lite längre inlägg.

Jag bär på ganska många rädslor nämligen, de flesta ganska vanliga faktiskt. Den största är:

jag är rädd för att förlora de jag älskar och står nära. Jag provade på det förra året och jag höll på att gå i bitar (håller på att gå i bitar fortfarande), det är inget jag någonsin vill uppleva igen (fåfängt hopp? Naivt?). Jag är oxå rädd att det ska hända hemska saker med de jag älskar givetvis men det är den totala frånvaron som skrämmer mig mest.

Jag är rädd för ensamhet; jag hatar att vara ensam och jag får panik vid tanken. Jag trivs ganska bra med mig själv men tanken på att inte ha någon att knacka på hos när jag är trött på mig själv skrämmer skiten ur mig. Därav den stora vuxen-ångesten, vad ska jag göra utan Emmeli?

Jag är rädd för att inte kunna bli ordentligt kär. Jag har aldrig varit det har jag kommit fram till. Jag vill tro att jag inte har träffat någon som har lyckats locka fram riktiga känslor ur mig men tänk om jag bara är inkapabel? Skrämmande tanke.