djenns

Jag är inte den som är känd för att gråta precis (den genen verkar ha gott till min syster som kan gråta till precis allt och vid alla möjliga tillfällen) och jag ska erkänna att jag inte riktigt har hittat mina ömma punkter.

Men visst kan jag gråta, jag behöver bara samla på mig tillräckligt många saker att gråta för om jag ska lyckas. Oftast är det alltså en kombination snarare än en enskild sak, har jag nått min punkt för vad jag klarar av så kan jag gråta till extreme home makeover till och med :)

Jag kan gråta av smärta (men då ska det vara mycket smärta, jag har för guds skull brutit armen utan att gråta), jag kan gråta av sorg (men inte så ofta som jag hade velat, tårar forsar nästan aldrig hos mig, jag har inte ett så stort lager), jag kan gråta av brustet hjärta (men det har hänt med sammanlagt två pojkar och varade inte så länge) och jag kan gråta av ilska (men då ska jag bli riktigt arg, det händer inte så ofta som man kan tro).

Det jag oftast gråter av är faktiskt medlidande, jag har svårt att se andra gråta och vara ledsna utan att bli tårögd själv. Lustigt att jag kan gråta för andra men inte för mig själv?