djenns

Dagen har bestått av lite efterdyningar från gårkvällens dipp; det vill säga att jag har känt mig ensammast i världen. Ensam och lite sorglig. Folk runt mig (bildligt talat nu) måste ha känt det på sig för jag har spenderat mycket tid i telefon. Pratat med emmeli, pratat med mamma, pratat med mormor (lätt oväntat men jag gillar läget) och pratat med Elin. De fyra har muntrat upp mig när jag behövde det :) Tack!

Jag måste dock lära mig en sak: det är inte hemskt att vara ensam. Jag sätter likhetstecken mellan ensamhet och misslyckande. Jag. Måste. Sluta. Med. Det. Genast.

Som liten hade jag inget problem med att vara ensam, jag var stark i mig själv och stark i min tro på mina vänner. Just nu är jag stark i min tro på mina vänner men har jag tappat det där med att vara stark i mig själv? Måste man umgås med folk 24/7? Jag lever lite i en ond cirkel ibland; jag hatar vara ensam men å andra sidan hatar jag att tränga mig på och jag skulle aldrig få för mig själv att bjuda in mig själv till andra. 

Borde jag ta för mig mer eller bara jobba på att vara stark i mig själv? Bjuda in mig själv eller låta folk höra av sig om de vill umgås? Den här veckan ska jag jobba på det senare, någon som vill umgås så får de höra av sig helt enkelt för jag är inte emot sällskap, jag tänker bara inte ta intiativet den här veckan! Jag jobbar på mig själv! :D