Ambivalens

Tillbaka i Strawtown igår, alldeles lagom till Solsidan. Efter det kollapsade jag totalt, läste ytterst lite i min bok och slocknade innan klockan tio. Definitivt nytt rekord, synd bara att när jag efter en - för ovanlighetens skull - god natts sömn stiger upp och emmeli säger: "vad sliten du ser ut."

Hm. Förkylning som har slagit till måntro? Det hoppas jag verkligen inte för det hade varit världshistoriens sämsta tajming med tanke på operationen om en vecka.

Som det btw har blivit lite knas med i huvudet på mig. Var hos sjukgymnasten och hon undrade varför i hela friden de hade bokat in operation eftersom jag kan gå i trappor, promenera och har så bra rörlighet i knäet. Välkommen ambivalens... för det råkar ju vara så att jag litar på just den här sjukgymnasten men å andra sidan var de två läkare som tittade på knäet senast. Om det inte var någon säker skada bestämmer man sig väl inte för operation iaf?

Är det värt att göra en operation om det inte är någon skada...? Just nu flippar jag på min kropp... för det finns ingenting som kan vara "klart" eller givet när den gäller den. Nej, nej jag ska alltid förvirra läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster och alla andra man bara kan förvirra av bara farten. Jag är trött på att vara borderline, på att det aldrig kan finnas en ordentlig diagnos utan allting är alltid dimmigt, diffust eller bara rätt och slätt fel.

Ambivalens gör mig sur... märks det? ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback