djenns

Läste en fin artikel i Elle om svenskarnas "patent" på svårmodet, på melankolin. Tydligen ska vi förknippa oss själva med lagom och lite vemod i någon sorts svensk blandning.

Ikväll tar jag fasta på det tror jag.

Såg på Disney, Ringaren i Notre Dame för att vara mer exakt, och kom ihåg hennes råa skratt. Favoritpartierna.

Ska nog gräva ner mig. Jag kan ju inte gråta så jag får hitta på något annat. Ringa mamma kanske.

Bort från datorn, bort från alla påminnelser och bort från alla andras vemod ska jag iaf. Natt!