djenns

Såg en helt fantastiskt fin film igår, Adam. Den handlar om en man med aspbergers syndrom, han är genialisk men har svårt med det sociala. Eller, ha svårt med det sociala är en underdrift, han är lätt inkapabel att läsa av andra människor och förstå ironi men han är medveten om det. Det gör att han kan förklara sina tillkortakommanden för de som känner honom.

Hela hans liv har hans pappa styrt upp och när han dör står Adam ensam och utan någon kontroll. Till sin hjälp har han Harlan, hans pappas gamle vän, och Beth, hans nyinflyttade granne. Beth lär honom hur det är att leva och leva självständigt. Det är storyn i princip, det något kalla referaret säger ingenting om filmens egentliga värde:

Filmen är söt som en karamell och alldeles hjärtevärmande samtidigt som den skär i en. Hugh Dancy spelar alldeles fantastiskt och jag vill bara ge honom en kram (vilket han antagligen inte skulle gilla, han gillar ju trots allt inte kroppskontakt på det sättet). Den är lågmäld, finstämd och genererar inte många skratt precis. Det kompenserar den med att generera leenden istället.

Vi satt fyra tjejer i sofforna och vi var totalt överens: det här var en film verkligen värd att se :)