djenns

Anser mig stå över sådana värdsliga saker som avundsjuka, vad har jag att vara avundsjuk på egentligen? Jag har en fin lägenhet, världens bästa kompis att dela den med, en så stödjande familj att man får tårar i ögonen, inte dåligt ställt (egentligen) och ett allmänt lugnt och anspråklöst liv för tillfället.

Det enda jag egentligen saknar är en diagons... en diagnos på vad som egentligen är problemet med magen, en diagnos att kämpa emot. Det är jag avundsjuk på andra för, jag saknar något att jobba emot, något att kämpa emot. Ett hemskt besked måste vara fruktansvärt, men det är ändå ett besked, en diagnos på ett något verkligen är fel.

Men sådana tankar kommer givetvis bara när jag mår dåligt, när smärtan är lite högre än vanligt och huvudet skriker åt en att gå och lägga sig igen. Som nu... som igår.

Behöver jag nämna att inget produktivt är gjort idag? Har tränat och lagat mat och läst ut en bok, c'est tout! Så nu blir det plugg för hela slanten. Suck.