djenns

Har suttit och letat fram bilder att ha i ett album, när man kollar igenom alla bilder man råkar ha stöter man på bilder och minnen man knappt visste att man hade. Och man får kanske revidera vissa tankegångar ibland... Som mina tankegångar kring min egen kropp till exempel. 

Mina kroppskomplex har väl aldrig varit så allvarliga, jag orkar nog inte bry mig så mycket oftast, men jag umgicks ett tag med ett gäng tjejer där ingen var särskilt stor och minst två var sjuka i anorexi. Det gör konstiga saker med ens huvud för jag vet att jag kände mig... inte stor... men större.

Och så snubblar jag på en bild av mig från den tiden:

hm. Det är inte precis det tunnaste jag har varit (hej, giftstruma och 50 kg!) men det är ändå inte... större. Inte någonstans, inte enligt hur jag ser livet idag iaf.

Kanske är något att satsa på inför beach 2011 visserligen? Jag har ju fått min yogamatta nu... lär ju  krävas en del sit-ups dock ;D

...och för att vara ärlig så är jag mer sugen på en kladdkaka än att göra sit-ups. Vishet kanske kommer med åldern? ;D (och nu ska vi vara totalt ärliga oxå... den där kroppen har jag inte precis svettats fram. Den är mer en restprodukt av att vara sjuk i giftstruma, så långt från vältränad som jag var där... det finns nog inte dess like ;D)

...låter ungefär såhär:

Berget symboliserar din närmsta framtid, där du står och vacklar mellan det trygga och det okända som kan verka farligt... Att stigen är så smal representerar den hårfina linjen mellan dem. Huset visar att saker och ting har både en negativ och en positiv sida och om man väljer att se det positiva och ta tag i det negativa så får man bättre slutresultat än om allt är rätt från början... Du har en längtan efter frihet samtidigt som du har en skräck för att falla fritt utan att få någon hjälp. De som vandrar med dig symboliserar dock hjälpen du får om något händer. Om det är lömska personer med dig finns risken att du inte får den hjälp du förväntade dig. Puss älskar dig.

Nu kan jag ju se ett flertal logiska luckor i det här resonemanget, främst eftersom det jag beskrev var världens minsta del av själva drömmen. Jag bara råkade gilla sceneriet just där (för det var verkligen vackert, det har etsat sig fast på näthinnan så pass att jag kan beskriva huset ner till minsta detalj... jag förstår mig verkligen inte på mitt minne ;D) och det var egentligen en mindre roll i själva drömmen, något som skulle passeras förbi.

Jag som aldrig brukar komma ihåg drömmar har den här fortfarande klar i huvudet... och nu pratar vi ändå världens längsta dröm! Jag kan till och med sätta mig in i känslan jag hade (en ganska trevlig sådan om vi ska vara ärliga), mycket weird. Jag kommer aldrig förstå mig på mig själv!

Och på tal om drömmar så ska jag nog vila en stund nu, vila upp mig inför ikväll för då blir det partyparty! :)

Dagen har bestått av lite efterdyningar från gårkvällens dipp; det vill säga att jag har känt mig ensammast i världen. Ensam och lite sorglig. Folk runt mig (bildligt talat nu) måste ha känt det på sig för jag har spenderat mycket tid i telefon. Pratat med emmeli, pratat med mamma, pratat med mormor (lätt oväntat men jag gillar läget) och pratat med Elin. De fyra har muntrat upp mig när jag behövde det :) Tack!

Jag måste dock lära mig en sak: det är inte hemskt att vara ensam. Jag sätter likhetstecken mellan ensamhet och misslyckande. Jag. Måste. Sluta. Med. Det. Genast.

Som liten hade jag inget problem med att vara ensam, jag var stark i mig själv och stark i min tro på mina vänner. Just nu är jag stark i min tro på mina vänner men har jag tappat det där med att vara stark i mig själv? Måste man umgås med folk 24/7? Jag lever lite i en ond cirkel ibland; jag hatar vara ensam men å andra sidan hatar jag att tränga mig på och jag skulle aldrig få för mig själv att bjuda in mig själv till andra. 

Borde jag ta för mig mer eller bara jobba på att vara stark i mig själv? Bjuda in mig själv eller låta folk höra av sig om de vill umgås? Den här veckan ska jag jobba på det senare, någon som vill umgås så får de höra av sig helt enkelt för jag är inte emot sällskap, jag tänker bara inte ta intiativet den här veckan! Jag jobbar på mig själv! :D     

Är det bara jag eller börjar folk bli mer och mer screwed up i greys anatomy? Inte för att avslöja något i förväg men att vara screwed up är inte längre exklusivt för Meredith och Christina, fler och fler går med i deras klubb. Avery, Kepner, Karev (fast han har ju varit konstig ganska länge). Ser det verkligen ut så i verkliga livet?

Sedan började jag tänka. Det ser faktiskt ut så. Folk är screwed up. Totalt. I min sällskapskrets har vi de med det låga självförtroendet, de med problemen från ätstörningar, de med depressionsproblemen, de med det hetsiga humöret, de som inte vågar vara sig själva och sedan har vi allt däremellan. Det är det mänskliga psyket... något måste fattas, det måste finnas någon defekt någonstans eftersom ingen jag känner är totalt lycklig. Det är alltid något i vägen, för alla.

Undertecknad är antagligen lika förstörd som alla andra; jag har ett långt ärr på halsen efter en autoimmun sjukdom, ett lika långt ärr i själen efter ett självmord, stora problem med att förtränga saker (det vill säga att jag är alldeles för grym på att förtränga), har svårt att visa känslor eller tillit för människor, har fruktansvärt lågt självförtroende när det kommer till killar och så fortsätter det.

Det är mänskligt och det är skönt med lite mänsklighet i tv-serierna, äkta, förstörda människor. Även om jag hellre hade sett att livet och tv-serierna vore omvända.

Men å andra sidan finns det ingenting som heter total lycka, det är en utopi. Vi får göra som de i serierna, glömma allt det andra för en stund och bara leva i nuet. Och suger nuet och ljuspunkterna är lika långt bort som stjärnorna? Gå och lägg dig en stund och titta på stjärnorna, imorn är en ny dag :)  



En tid då såren i själen var lite mindre. Jag saknar dig så mycket.